Bambatanten bloggar
Jag satt och spåna lite på dagens ämne för bloggen med Thomas. Efter mitt förra inlägg fick jag ju en liten kommentar om att receptet borde läggas ut. Självfallet kommer receptet Carina, den som väntar på något gott (Eller i det här fallet ljuvligt gott!)...
Kom iallafall på att vi kanske borde ha någon form av temagrej eftersom vi ändå kommer vara tre stycken som bloggar på samma sida. Min naturliga lott skulle då bli bambabloggen där jag bloggar om mat och bakverk. Kanske skulle bli tråkigt i slutändan, speciellt eftersom recepten skulle tryta fort eftersom jag oftast bara slänger ihop något och givetvis aldrig tänker på att skriva ner vad jag gjort och vad jag har haft i maten. Så jag kommer nog bara bambablogga någon gång emellanåt när jag hittat något smaskigt.
I det här blogginlägget tänker jag istället hylla en av mina egna gamla bambatanter från låg/mellanstadiet. Jag hade nog världens snällaste och gulligast bambatant, som varje gång det var fisk i skolan ställde sig och gjorde pannkakor till mig. Gjorda för hand och inte sådana där otäcka plastiga skolpannkakor, utan riktiga pannkakor bara till mig. Nu ska ni inte tro att jag var en bortskämt barn (nåja inte så bortskämd som ni tror iallafall) som inte behövde äta fisk. Det var helt enkelt så att jag helt förätit mig på fisk när jag var ännu mindre och verkligen inte kunde få ner en tugga till. Så enbart av den anledningen ställde sig den rara bambatanten och stekte pannkakor till mig. Slöseri med arbetstid för en kommunalanställd? Absolut! Daltande med en 8-åring som säkerligen överlevt på bara potatis och sås de dagar fisk serverades? Självfallet! Men se nu hur glad och tacksam jag är över de stackars pannkakorna idag, och det är väl inte så ofta som bambatanter hyllas idag.
/// Ida-Maria
Kom iallafall på att vi kanske borde ha någon form av temagrej eftersom vi ändå kommer vara tre stycken som bloggar på samma sida. Min naturliga lott skulle då bli bambabloggen där jag bloggar om mat och bakverk. Kanske skulle bli tråkigt i slutändan, speciellt eftersom recepten skulle tryta fort eftersom jag oftast bara slänger ihop något och givetvis aldrig tänker på att skriva ner vad jag gjort och vad jag har haft i maten. Så jag kommer nog bara bambablogga någon gång emellanåt när jag hittat något smaskigt.
I det här blogginlägget tänker jag istället hylla en av mina egna gamla bambatanter från låg/mellanstadiet. Jag hade nog världens snällaste och gulligast bambatant, som varje gång det var fisk i skolan ställde sig och gjorde pannkakor till mig. Gjorda för hand och inte sådana där otäcka plastiga skolpannkakor, utan riktiga pannkakor bara till mig. Nu ska ni inte tro att jag var en bortskämt barn (nåja inte så bortskämd som ni tror iallafall) som inte behövde äta fisk. Det var helt enkelt så att jag helt förätit mig på fisk när jag var ännu mindre och verkligen inte kunde få ner en tugga till. Så enbart av den anledningen ställde sig den rara bambatanten och stekte pannkakor till mig. Slöseri med arbetstid för en kommunalanställd? Absolut! Daltande med en 8-åring som säkerligen överlevt på bara potatis och sås de dagar fisk serverades? Självfallet! Men se nu hur glad och tacksam jag är över de stackars pannkakorna idag, och det är väl inte så ofta som bambatanter hyllas idag.
Ta nu tillvara på alla härliga bambatanter där ute oavsett om de bakar pannkakor eller inte, de är helt klart värda en liten vardagshjälteshyllning!
/// Ida-Maria
Kommentarer
Trackback
